Vad är det som är speciellt med islandshästen?

Islandshästarna härstammar från de hästar som de norska nybyggarna förde med sig till Island under perioden 874 till 982. De norska hästarna, som troligen liknade våra dagars norska raser nordlandshäst och fjordhästen från det norska Västlandet (som troligen var den region som de flesta av nybyggarna på Island kom ifrån), korsades med hästar från de brittiska öarna, där nybyggarna ofta hämtade trälar. Än idag har islandshästen vissa likheter med de skotska höglands- och shetlandsponnyerna, samt med den irländska connemaraponnyn. Islandshästen är dock inte en ponny, utan en liten häst.

År 982 förbjöd det isländska parlamentet, alltinget, införandet av hästar till Island. Sedan dess har islandshästen utvecklats utan yttre påverkan. Än idag gäller förbudet, vilket gör att de islandshästar som lämnar ön inte får komma tillbaka.

Hästen utvecklas

De mer än 1000 åren isolerade från andra hästar har utvecklat islandshästarna till en speciell typ av häst. Både selektiv avel och naturligt urval spelade en stor roll här. Under medeltiden inträffade en värmeperiod som var gynnsam för såväl människor som djur, och uppfödarna kunde då koncentrera sig på avel efter estetiska kriterier. Efter år 1300 sjönk dock medeltemperaturen. Det blev svårare att överleva på den karga ön, där man dessutom hade huggit ned en stor del av träden, med bl.a. jorderosion som följd.

Många hästar dog under den kallare perioden, framför allt efter vulkanutbrotten i Lakagígar 1783, då stora ytor täcktes med lava. Endast de mest livskraftiga hästarna överlevde denna katastrof, och det tog lång tid innan populationen hade återhämtat sig. Avelsarbetet återupptogs först i början av 1900-talet. Resultatet blev en stark häst, med en tjock päls som klarar vintern.

Idag finns det ungefär 80 000 islandshästar på Island, och 100 000 i resten av världen. Av dessa återfinns ungefär hälften i Tyskland, där den lilla hästen från den karga ön är extra populär.